Middag hos Eva, vad trevligt! Jag gick den korta vägen till min kusin. Solen sken och fåglarna kvittrade. Vilken underbar sommardag!
Eva stod i fönstret och vinkade när jag kom. Hon öppnade dörren och bad mig stiga in ett ögonblick. "Ett ögonblick?" Jag var ju bjuden på middag! Nu upptäckte jag att det inte luktade mat. Och på bordet låg Evas två katter och lapade sol!
"Kom,"sa Eva, som nu var klar. Jag följde snällt med medan jag kände mig som ett stort frågetecken. Vart skulle vi ta vägen?
Vi satt i Evas lilla Toyota och var uppenbarligen på väg till kusten. Efter en halvtimmes färd var vi framme. Vid bryggan låg en underbar båt.
"Den är min," sa Eva. "Jag har just köpt den. Väkommen ombord". Eva hade laddat upp i kylen med både skinka och biff. Min knorrande mage kände ett tydligt sug efter biffen. Medan Eva lagade maten satt jag och tittade ut över relingen på styrbordsidan. Där borta skymtade Ekön, med alla sina vackra ekar. Måsarna skränade över huvudet på mig och nerifrån båten spred sig en himmelsk doft. Magen kurrade så högt att en gubbe i toppig hatt sa: "Vad är detta för oväsen?" Gubben satt i en karmstol mittemot en annan gubbe, som var flintskallig. "Vad ska vi göra med oväsendet?" frågade den toppige. "Så här kan det inte få låta!" "Jag för min del bryr mig inte om det", sa den skalllige. Det är inte mitt bord!" Poff, sa det och han försvann. Jag plirade in i Evas glada ögon. "Somnade du?" sa hon. "Maten är färdig". När vi satt oss vid bordet upptäckte jag att det var klibbigt. "Vi får torka av", sa jag. "Tallrikarna klibbar fast". "Det är meningen", skrattade Eva. "Blir det sjögång ramlar de inte ner". Denna lilla upplysning fick mig att fundera på olika sorters bordsytor en stund, men när persikorna och vispgrädden kom fram hade jag glömt dem igen. Mmmm, vad gott!
